En natt hemma i huset, efter otaliga försök, timmar av tålamod, timmar av bröstpumpande, en illröd skrikande bebis som vägrade bröstet och som bara ville ha den ersättningen hon blivit matad med sedan start på sjukhuset så satte jag mig i soffan och lät tårarna spruta och tankarna snurra fritt. Vad höll jag på med? Det kändes nästan som om jag gjorde illa mitt barn och så även mig själv, vilken obeskrivligt stor påfrestning det var för självförtroendet när ens egna barn inte vill ta bröstet. Det kändes nästan som ett övergrepp både mot mig själv och mitt barn. Där och då den natten bestämde jag mig för att prova något annat.
Dagen därpå hade vi besök hos BVC, jag hade en klump i magen och gråten i halsen när jag klev in i rummet och berättade mina tankar och känslor. Det var dock ingen som dömde mig utan hon bara förstod och gav mig verktyg för att introducera flaska, helt eller delvis valet var vårt.
Jag minns än idag hur jag kände i hela Almas kropp hur hon slappnade av så fort hon fick tag på nappen i flaskan första gången, det kom så naturligt för hennes fast hon aldrig ätit på flaska förr. Sedan dess har hon ätit på flaska och både hon och jag kände direkt att detta var vårt sätt. Jag pumpade ett tag men gick sedan succesivt över till ersättning.
