Idag har Alma träffat sin första häst och jag har ridit igen efter ett uppehåll på nästan 10 månader. Alma skötte sig toppen och uppskattade mötet med ponnyn innan hon somnade gott i vagnen och sov resten av vistelsen i stallet.

De där leendet säger väl allt, eller hur 😊

Jag fick rida en 5årig stabil Welsh i D-ponnyformat. Först red jag en liten kort stund i alla gångarter i paddocken och sedan skrittade vi ut en sväng. Väldigt kul att sitta upp igen och det kändes naturligt redan från start.

Det känns ju att man tappat mycket muskler och att bålstyrkan inte är den samma som innan graviditeten och snittet såklart men jag tycker ändå det gick över förväntan ändå 😊

Jag har sprungit, äntligen, som jag längtat!
Mina ben bar mig och kändes pigga och fräscha, vilken underbar frihetskänsla!

Regnet öste ner och det höll på att bli mörkt så jag valde att låta Alma stanna hemma med sin pappa och så gav jag mig ut på en tänkt powerwalk. När jag kom till delen av sjön där jag normalt brukar vända fick jag ett sånt sug att testa springa några meter vilket jag också gjorde. Så istället för att vända sprang jag ett par km längst sjön och tog mig runt genom skogen hem igen. Det är ca 5 km runt sjön, uppskattningsvis sprang jag typ 2 km och gick 1,5 km innan och 1,5 km efter. Det kändes väldigt lagom och väldigt roligt dessutom!

Jag har lovat mig själv att ta det lugnt nu i början och inte ta i för mycket. Jag har ändå varit rätt sjuk och sängliggande i 3 månader så jag måste ge kroppen bästa förutsättningarna för återuppbyggnad. Men skönt att komma igång iaf!

Tanken är att satsa mot ett nytt Göteborgsvarv i maj nästa år och drömmen i framtiden är att göra ett maraton, gärna utomlands.

Allt började måndagen den den 8/10 då man registrerade protein/äggvita i urinet på en kontroll på MVC. På besöket hade jag inte min vanliga barnmorska och det nya fyndet i kombination med mitt höga blodtryck som medicineras oroade mig så jag kontaktade själv förlossningen när jag kom hem. Efter att dom hade läst min (tok långa)journal var frågan bara om jag skulle komma in akut direkt då på kvällen eller vänta till morgonen därpå. Jag valde att stanna hemma över natten och lovade dyrt och heligt att åka in akut om något ytterligare tillstötte under natten.

Tisdag förmiddag 9/10 var vi på plats hos specialistmödrarvården i Borås för nya prover och kl 14 konstaterades havandeskapsförgiftning med +2 i urinet och blodtryck på 155/85 trots blodtrycksmedicin sedan några veckor tillbaka. Efter CTG, tillväxtultraljud och vaginal kontroll beslutades att jag skulle sättas igång omgående. 2-3cm tapp kvar och 1cm öppen vid kontroll och en hinnsvepning gjordes på plats.

16:30 sätter man in två ballonger i livmodern som fylls med vätska för att trycka på neråt och hjälpa livmodertappen att blir redo för förlossning. 4-5h senare betydligt tidigare än vad läkaren trodde släpper ballongerna och jag konstateras vara öppen 3cm men fortfarande lite mer än 1cm av tappen är kvar. Eftersom klockan är sen kväll sätts inga ytterligare åtgärder in utan vi får sova över natten.

Onsdag förmiddagen 10/10 görs nya kontroller och man beslutar att ta till ytterligare en metod för igångsättning genom att ge mig mognande läkemedel varannan timme. Läkemedlet som ges innehåller ett ämne som gör att livmodertappen börjar mjukna och öppna sig.

Under perioden 12-21:30 får jag läkemedel och för varje gång tas en CTG kurva och mitt blodtryck. Alma mår fint hela tiden enligt CTG kurvan och runt 20-tiden börjar jag få ordentligare onda sammandragningar.
Runt 21 tiden börjar mitt blodtryck gå upp trots intag av medicin 2h tidigare.
Jag ordineras liggande vila och får ytterligare medicin för de stigande blodtrycket. Blodprov visar ngt förhöjda värden. Nu börjar jag också få ordentligt onda sk. pinvärkar.

2330 Nytt CTG och en sista dos medicin
Eftersom jag fortfarande inte är tillräckligt öppen och har en hel del täta onda pinvärkar i latensfasen vill dom att jag ska få sova över natten och ger mig en sk sovdos. Jag tackar nej till morfin och ber om ngt annat 00:00 får jag Citadon och panocod, insomningstablett och spruta i benet med bricanyl vilken ska ta bort pinvärkarna men ej avstanna öppningsarbetet under natten. På denna cocktail sover jag välbehövliga ca 4-5h.

Torsdag morgon 11/10 tas nya prover, nya kontroller och man beslutar att det är dags att ta hål på hinnorna och vi flyttas till ett rum på förlossningen, för nu är det dags att föda barn säger dom. Halleluja tänkte vi, men ack vi tog ut segern lite i förskott.

Kl 10 gör man hål på hinnorna och vattnet går sedan följer otaliga timmar med tillförsel av värkstimulerande dropp med successivt ökande styrka på medlet i droppet. I takt med ökande styrkan på droppet ökar också mina värkar och äntligen går pinvärkarna som jag haft länge över i riktiga värkar som faktiskt gör nytta vilket pinvärkarna inte gjort. Nu har jag ordentliga värkar och tampas med att förstå hur jag ska få bäst effekt av lustgasen som jag då inte tycker hjälper. Jag varierar mellan att ligga i sängen och sitta på en pilatesboll. Jag hör hur barnmorskorna berömmer mig inför Christian att jag är så duktig på att gå in i mig själv, jag minns att jag tänker att hur fan skulle man annars överleva och att jag hade velat säga åt dom att vara tysta men jag orkar inte, all kraft går åt till att koncentrera mig på att kunna hantera nästa våg och vila där emellan.

14:30 får jag EDA som har full effekt kl 15 och jag får ett par timmar av dräglig tillvaro där Christian utbrister att ”jag är tillbaka” igen. EDA:n tar dock snett så jag har fortfarande känsel i min högra ljumske. I takt med att värkarna blir starkare hjälps vi åt att hitta tekniken med lustgasen jag och Christian. Jag sitter länge på pilatesbollen lutad över sängen för varje värk. Pilatesbollen ger mig möjlighet att skjuta ut höger höft för varje värk och avbelasta denna där värkarna känns ordentligt eftersom EDA:n ej tagit fullt. Vi hittar ett system som fungerar och lustgasen hjälper mig betydligt bättre nu.

Runt 18 tiden är jag 10 cm öppen men huvudet är fortfarande inte tillräckligt långt ner. Man ökar på det värkstimulerande medlet ännu mer och man har nu passerat gränsen av vad en sköterska/ barnmorska har rådighet att göra så för varje ökning krävs läkarbesök.

Klockan går, jag är som sagt fullt öppen och har ordentliga täta värkar men det går långsamt. Vi fortsätter med lustgas varierar mellan pilatesboll och sängen. Jag tror även dom ber mig stå upp några värkar för att tyngdlagen ska hjälpa oss att få ner huvudet vilket jag minns som otroligt jobbigt och smärtsamt.

Efter några timmars ytterligare arbete på ovan vis vill barnmorskan att vi ska prova krysta, jag tror klockan är runt 2230-23 tiden när jag får börja försöka krysta. Då har jag varit fullt öppen i dryga 5h och haft ordentliga förlossningsvärkar i dryga 12h och onda sammandragningar/pinvärkar i 26-27h. Jag testar liggande i gynställning och barnmorskan instruerar mig hur jag ska göra. Efter en stund ber dom mig stå på knä och krysta istället vilket är väldigt jobbigt och jag känner hur mina krafter börjar ta slut. Vi varierar mellan sittande och liggande. Jag förstår att det inte händer så mkt som dom hade hoppats på och någon del av krystarbetet är vi ensamma Christian och jag. Jag minns att jag mellan krystningarna jämrar mig att jag är trött. Jag vet inte hur länge vi håller på men jag minns att barnmorskan tillslut säger att hon måste prata med en läkare. Hon är noggrann med att säga att detta är en rutinåtgärd när man krystat en viss tid utan resultat.

00:20 kommer läkaren in i rummet och gör en kontroll. Jag är inte fullt medveten nu men jag hör i bakgrunden hur dom pratar och gestikulerar mellan varandra över mig, även Christian är med i diskussionen och jag tror att jag förstår vad som är på gång. Jag vet bara att jag är så trött, så utmattad och befinner mig i nåt sorts töcken och orden som kommer ur läkarens mun känns som en befrielse. Jag minns inte exakt vad läkaren sa men ordet kejsarsnitt är så befriande just då.

I och med beslutet om kejsarsnitt får jag en spruta brikanyl i benet som ska avstanna sammandragningar. Christian får en uppsättning gröna operationskläder.

Jag förstår inte varför först men en stark smärta börjar snabbt tillta i ryggen, det är en annan smärta än värkarna, denna smärta är konstant. För varje minut som går nu så tilltar smärtan och så även smärtan från värkarna. Anledningen till att smärtan tilltar så snabbt är att EDA:n som sattes kl 15 nu är slut och får ej fyllas på. Den enda smärtlindring dom kan ge mig är lustgas. Mitt i allt får vi veta att en annan urakut operation måste gå före oss så vi för vänta. Smärtan blir värre och värre och den timme - en och en halv som nu följer är verkligen fruktansvärd, jag ber om hjälp flera gånger, säger att jag inte klarar mer, att dom måste ge mig nåt, hjälpa mig på nåt sätt. Vid iaf minst ett tillfälle säger jag till dom att dom får söva ner mig. Eftersom EDA:n inte tagit rätt måste man inför operationen sätta en annan typ av ryggmärgsbedövning sk spinalbedövning och EDA:n kan inte fyllas på, några andra preparat får dom heller inte ge mig eftersom jag ska opereras vaken och nya toxprover måste tas innan operation.

När det väl är min tur att rullas in till operation har jag i princip total panik inombords. Jag känner att jag inte klarar en minut till och att jag skulle göra vad som helst för att det ska vara över.

12 personer är med inne på operation, jag ser inte alla, märker bara att rummet jag körs in i är väldigt ljust. Flytten från sängen till operationsbordet är olidlig för att inte tala om när nästa ryggmärgsbedövning ska sättas. Jag minns hur någon hela tiden i ett försök att vara tröstande säger att det snart är över upprepande gånger och jag minns också att jag blir irriterad över att den personen ljuger för de är inte alls över snart nog. Narkospersonalen ber mig dra ihop benen och vinkla in huvudet mot bröstet och det går bara inte, jag kan inte för det gör för ont. Men det måste göras och det är väldigt viktigt att jag ligger helt rätt och stilla. Så två män står i varsin ände av mig en vid benen och en vid mitt huvud och gör de jag själv inte kan dvs en trycker ihop mina ben mot magen och en trycker mitt huvud mot bröstet och sedan hör jag en bestämd mansröst säga åt mig att jag måste ligga helt stilla fast det gör ont. Jag vet inte om jag skriker nu eller om jag kanske har skrikit hela tiden men smärtan är fruktansvärd, jag tror dock inte jag kan få ut mer än jämrande. Så hör jag en röst säga att nu är det snart över, snart kommer dina ben bli varma och smärtan försvinner. Den känslan kommer jag nog aldrig glömma, det kändes som om jag kissade på mig, mina ben blev varma och smärtan försvann äntligen. Äntligen kan jag slappna av och några minuter ligger jag stilla, avslappnad och halvt borta och njuter av att smärtan är borta tills jag känner en våg av illamående skölja över mig och sedan börjar jag kräkas gång på gång i en liten burk som Christian sitter och håller. Jag hade inte ätit något på över ett dygn bara druckit lite nyponsoppa och saft så förstår inte hur jag kunde kräkas så mycket som jag gjorde.

Jag minns inte jättemycket av själva operationen. Jag kände hur dom bökade runt i magen och hur de drog i mig och folk som pratade. Christian har berättat att det var en tidpunkt där det blev lite stökigt och stressigt. För att få ut Alma var dom tvungna att gå in från två håll både vaginalt för att trycka på samt dra i henne via buken. Redan innan Alma riktigt kommit ur magen gav hon ifrån sig ett kattliknande skrik och sedan hör jag folk säga att jag ska titta åt sidan för snart kommer hon.

02:44 föds hon Alma Linda Bergquist 51cm lång och hela 4690g tung.

Jag minns hur barnmorskan kommer med henne förbi det skyddande skynket som sitter för min mage, hon är blå och kletig av fett och sedan hör jag hennes skrik. Hennes skrik är så befriande för då vet jag att hon lever och mår bra och att jag kan gå tillbaka till mitt töcken. Jag kommer och går lite i medvetandet och ser bla hur barnmorskan torkar rent Alma och sedan tar hon med sig Alma och Christian medans jag ligger kvar och ska bli sydd. Nu börjar jag må illa igen och narkosläkaren som fortfarande sitter vid mitt huvud när Christian har gått hjälper mig att kräkas ytterligare flertalet gånger i en påse.

Enligt journalen hade jag en större blödning under operationen om 9,5 dl blod. Öppningen i huden är gjord precis i bikinilinjen ca 2dm långt och sedan öppnar man åt andra hållet inuti magen upp till naveln. Man blir således efteråt såklart ihopsydd både inuti magen och sedan också ytligt i huden.

När jag är färdig förflyttas jag till postoperativa avdelningen, fortfarande med syresättning i näsan, EKG slangarna kopplade och dropp. Jag minns att jag skakar okontrollerat i hela kroppen, jag försöker slappna av och få kontroll på det men de går inte. Jag är fortfarande inte helt med utan kommer och går ur mitt töcken. Jag minns dock att jag frågar efter Alma. Här får jag sedan ligga en stund och vänta, fortfarande skakandes helt okontrollerat innan Christian och Alma kommer till mig och jag äntligen får hålla min dotter för första gången.

Efter en stund får Christian in den berömda brickan med Sverigeflagga. Jag får inte äta något ännu men är inte speciellt ledsen för de utan glädjs åt att vi äntligen fått den där brickan för visst symboliserar den att allt är över på nåt vis. Framförallt gläds jag åt att Alma mår bra och att smärtan äntligen är borta.