Idag har Strumpan blivit behandlad av den Equiopat från Friskvårdförhäst.se som vi träffat tidigare. Strumpan visades upp i skritt och trav på volt och fick sedan en hel genomgång samt massage, djupvåg och kinesiotejp.

Tejpen sägs förlänga effekten av dagens behandling i 24h vilket var lite nytt och spännande för mig. Sett det på bild men aldrig i verkligheten.

Vi ska fortsätta jobba med våra balanspaddar och ska variera med att ha den på lite olika placeringar nu. Vi fortsätter också med massage och stretching som vi gjort och planerar in nytt besök om två månader.

Hon upplevs väldigt fin och mjuk i sina muskler och ser generellt bättre ut och bättre/jämnare musklad vilket känns toppen!

I morgon blir det promenad och sedan lätt jogg innan jag sitter upp igen och rider :)

Då har vi tagit oss halvvägs längst den tre veckor långa transportsträckan. Kuren Metacam är slut och Maltes håller på att krypa ur skinnet med enbart promenader. Jag känner mig lite som en urkramad disktrasa i allt detta, har tappat all motivation och tycker ärligt talat det är riktigt jobbigt vilket också speglas i noll inlägg här också. Men nu är det bara 10 dagar kvar till ÅB och vi får göra de bästa av de.

Det känns som om jag går runt i ett sorts vakuum av flera anledningar än en.

En del i detta vakuum är såklart dessa tre veckorna mellan klinikbesöken för Maltes. Vi har en lång historia av klinikbesök vilken egentligen började redan efter kastreringen i maj 2015 och har sedan inte tagit slut. Ryggoperationen är såklart det största och centrala under denna resa.

Jag har under hela tiden planerat och jobbat extremt hårt för att ge Maltes de bästa förutsättningarna för att bli en frisk ridhäst. Jag har planerat på dags, vecko, månads och årsnivå med allt från tillräckligt stor variation i arbetet med uteritt/ promenader/ vila och arbete från marken vs uppsuttet till optimala arbets- och viloperioder. Jag har följt veterinärernas råd när sådana funnits till punkt och pricka och alltid gjort det lilla extra.
Jag har investerat mer pengar på anpassning av specialutrustning, klinikbesök och behandlingar än vad jag köpte Maltes för totalt i april 2015. Ändå känner jag mig otillräcklig, även om jag innerst inne vet att jag verkligen gjort allt jag kunnat och allt som stått i min makt, även om det inte varit tillräckligt.

Det jag har gjort minst de här dryga tre åren är att rida och de är väl kanske också det jag är sämst på av allt inom hästlivet och det har jag också haft med i beräkningen och tagit hjälp därefter. Den senaste perioden har jag ridit mer än på de första 2 åren vi hade tillsammans. Jag satt upp på Maltes igen i mars/april 2017 och satt då på honom i 5-10 min 2 ggr i veckan, resterande tid arbetade jag honom från marken. De uppsuttna passen utökades successivt och i slutet av förra året, 8 månader efter första uppsuttna passet utökade jag från 3 dagars ridning i veckan till 4 dagars ridning per vecka. Idag, snart 1 år senare rider jag alltså upp till ca 45 min 4 ggr i veckan. Jag rider aldrig mer än 2 dagar på rad och även de är något väldigt nytt då jag tidigare alltid hållit det till max varannan dags ridning. Jag promenerar honom alltid för hand 10-20 min före och efter varje pass. Är det möjligt förläggs dessa promenader utomhus på hårt underlag. Resterande dagar i veckan promeneras han skogen/ travbanan 1-2 dagar/ vecka, tömkörs/longeras 1-2 dagar i veckan varav en dag med bommar. Visst, med en tuffare ryttare kanske han hade kunnat gå mer i skog och mark men som det ser ut nu får det räcka med de 1-2 dagar i veckan vi är ute i naturen under vinterhalvåret. I framtiden har jag också hittat oss en medryttare som bland annat ska hjälpa mig att rida Maltes mer i skogen.

När jag läser journalutskriften från kliniken blir jag ännu mer övertygad om att det finns något mer, frambens hältan som nu är behandlad är inte de primära. Jag blir rädd att vi inte kommer kunna lösa den här ekvationen utan att vi har nått nivån av de Maltes klarar av ridmässigt. På klinikbesöket nuddade vi samtalsämnet hur länge vi ska behandla men valde aktivt att inte ta de jobbiga samtalet denna gång.

Skulle vår resa ta slut här så tar också min hästresa slut för nu. Kanske inte för evigt men utan Maltes så vill jag inte fortsätta, jag orkar inte ännu en omgång till.

Hästdelen av mitt liv har alltid varit så stor att jag tappar lite av mig själv i samband med att jag eventuellt skulle bli hästlös. Missförstå mig inte här, jag har väldigt mycket mer i livet idag än hästlivet, troligen mer än någonsin tidigare, men jag identifierar fortfarande mig till stor del med min hästlivsstil och lägger stor del av min lediga tid i stallet. Jag lägger dessutom väldigt mycket mer tid utöver detta genom tankar, oro, planeringar och allt annat kring Maltes.

Jag är en bättre människa tillsammans med hästarna och djuren. Jag kan detta bättre än något annat i livet och de är med djur generellt och hästar framförallt som jag känner mig som mest hemma, mest uppskattad och mest självsäker. Vad är jag utan allt de? En häst är alltid en häst oavsett sin ryttare. En ryttare å andra sidan är bara en ryttare tillsammans med sin häst, utan sin häst är ryttaren bara en vanlig människa.