Gråtfärdig av all lera

Alltså ibland vill jag bara vara ett litet barn igen, vilket tillåter en att när saker och ting går emot en lägga sig raklång på marken, sparka med ben och armar och gråta och skrika hejdlöst utan att någon i sin omgivning egentligen tycker det är konstigt utan snarare möts man troligen av en tröstande famn. Nu är jag inget barn så jag lägger mig inte ner på backen och skriker hejdlöst utan jag biter mig hårt i läppen och tänker fula tankar och ibland slår jag i dörren eller säger alla fula ord jag kan komma på samtidigt i en enda lång mening. Idag va en sådan dag. Det regnade på snedden, var kolsvart, ca 4 grader ute, hunden gnällde och frös trots sitt täcke , jag körde fast skottkärran mitt i högen med hästbajs och ställde mig på knä i leran när jag mockade hagen. Där och då ville jag lekt de där lilla barnet och slänga mig på backen, men istället har jag tandmärken i underläppen och jag rabblade en hel del fula ord i ett litet för högt tonläge så hunden gick och gömde sig. Men jag reste mig från leran och fick efter många fula ord upp skottkärran ur bajshögen, nu är vi hemma nyduschade och nerbäddad under täcket i soffan och allt känns lite bättre :)

Gillar

Kommentarer